-

Jag trodde man kunde dansa sig igenom livet utan fläckar. Springa runt och nynna på en låt, trumma med fötterna mot det kalla golvet av rastlöshet och få vakna upp till dina andetag bredvid mig. Ligga ner i gräset och titta upp på den blåa himlen och känna lycka och oberoende. Skulle det egentligen vara så svårt? Jag har haft så fel, så otroligt fel. Den enda som dansar med mig nu är bitterheten och ovisheten.

Man tror att man ska lära sig någon gång - det är väl en självklarhet? Men jag antar att det är lättare att bara glida med och fortsätta gissa sig fram.