dietro casa

22:00

Jag har snubblat in i kärleken igen, och det gör jag alltid utan att tänka efter. Jag fumlar, fnissar och blir rosig i ansiktet bara utav att prata om det. Ett, två, tre och hoppsan jag har fastnat. Det är fint med alla söta ord, blickar och alla oskyldiga touchar som egentligen inte skulle ske. När är det dags på riktigt att bara skrika rätt ut, jag gillar dig!!!!1 Och när är det dags att inse fakta, skeppet har sjunkit, det är tid att dra vidare. Egentligen gör ingenting mig särskilt klokare. Även om jag älskar hur du ler, hur du lutar dig mot väggen och din gångstil så förstår jag verkligen ingenting. Ingenting. & jag antar att det hör till.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0